Ojdå. Plötsligt blev det höst. Jag tycker om höst, men jag ogillar mörkret den för med sig. Tycker om regn och rusk och röda gummistövlar i gula löv. Att hyra en hel hög filmer man inte hunnit se under sommaren. Att laga höstig, mustig, hälsosam och matig mat. Att tända ljus till frukosten. Men jag blir så ledsen av att solen syns så sällan, och av att man ständigt får gå omkring och frysa i snålblåsten. Kanske ska jag försöka mig på att sticka en halsduk som värmer.

I går gick jag hem från spårvagnen. Löven ven längs gatorna. De tända lamporna i stenhusen såg så inbjudande ut. Jag stod på utsidan och ville vara med i de hemtrevliga vackra hemmen. Sitta på soffan och se på tv och äta varma smörgåsar tillsammans. Det kändes som om faror lurade bakom varje buske. Varför ser välkända gator så mycket mera skrämmande ut i mörker? Jag gick förbi en glasskiosk som var tömd, men fortfarande inte bortförd. I fönstret hade någon lagt en lapp:

"Kiitos kesästä 2010, nähdään taas keväänä."

Det var den sommaren det.

Jag har värsta måndagshuvudvärken. På en torsdag. Fick lön, betalade hyra och är nu lika pank som jag var i går. Hade en tanke då jag började skriva inlägget, men jag kan inte längre minnas vad det var.

Tomgång.

Jag önskar att jag var morgonpigg. Att jag vaknade 06.30 av att solen sken in genom den halvöppna fönstret och över mina vita, rena, fluffiga lakan. Att jag genast skulle stiga upp, och låta fötterna landa i ett par tofflor. Frasa över golvet och lägga på kaffet. Önskar att mina mornar skulle präglas av kaffedoft och rostat bröd. Ett löskokt ägg, lågmälda radioröster och minst en halvtimme vid köksbordet med tidningen framför mig. Hamoni, det är det jag skulle vilja ha i mina mornar. Jag önskar att jag någon gång skulle ha energin att ta en morgonpromenad i den kalla luften och lägga ner mina tår i det daggvåta gräset. Se på folk som rastar sina hundar.

Då jag vaknar vill jag aldrig stiga upp, jag är en nattmänniska. Jag ligger och trycker på snooze-knappen i minst en halvtimme. Går motvilligt upp, panikdricker en eller två koppar kaffe, kladdar på lite maskara och tar på mig gårdagens halvsunkiga klädomgång. Springer till spårvagnen, missar den. Drömmer om den perfekta morgonen; tänker i morgon - i morgon ska jag vara pigg.

What's the story, morning glory? Hur blir man egentligen en morgonmänniska?

It's funny how falling

feels like flying,

for a little while.

Jag är så jävla kär att det är helt löjligt.

Vaknade upp med en låt av Buddy Holly på hjärnan. Buddy i sina i dag ack-så-övertrendiga brillor. Har snöat in mej lite på Buddy Holly. Och Gene Vincent. Naivt 50-tal. På nåt sätt så passande i sommarvärmen. Puffiga klänningar och röda läppar liksom.

Hittade en underbar blogg av en väldigt duktig illustratör; Gemma Correll. Hon beskriver i teckningar sitt dagliga liv tillsammans med pojkvännen, hundvalpen Mr. Pickles och prestationsångesten. Luv it. Speciellt alla de små detaljerna och betraktelserna. Check it out.

http://gemmacorrell-dailydiaries.blogspot.com/

Gud, ibland blir jag så irriterad på hur mycket medier, bloggar, etc. glorifierar tonårsangsten. Bleka, beniga flickor sittande på fönsterbräden med cigaretter i sina taniga, bleka händer. Melankoliska trånande låttexter. Överdoser av the Smiths. (Jag älskar naturligtvis the Smiths, men jaa..man kan överdosera på dem.) Smulig svart ögonskugga för att man gråtigt. Kaffe och cigaretter. Olycklig kärlek. Guddetärsåsyndommej.

Alla de här "Skinny Bitch"-tumblrtjejerna. Fan. Ät en smörgås, drick en cola. Le. Sluta tycka synd om dej själv för det leder ingen vart. Ta tag i ditt liv och ta också vara på det. Livet är för kort för att fejka illamående. Man är inte coolare för att man mår dåligt. Man är inte automatiskt intressantare för att man är sval och irriterad på livet, likgiltig.

Var glad. Det är mycket mera intressant.

Måndag morgon. Måsarna skränar redan utanför fönstret.

Kra, kra, kra. Piip, piip, piip.

Han ligger med armen om mig och jag stryker honom på pekfingret lite försiktigt. Han andas tungt, tungt, tungt. Sådär som man gör en måndag morgon. Då man absolut inte vill gå upp. Underlakanet han glidit all världens väg för han ligger inte stilla en sekund då han sover. Istället snurrar han runt och råkar ibland peta till mig också. Jag kramar honom lite hårdare och tänker att han är inte perfekt, långt ifrån, men han är min och det får räcka för stunden. Sen går jag upp och märker att mjölken surnat i kylskåpet. Just an other manic monday.